Världen bultar på min dörr

Jag sitter och gömmer mig på toaletten, men jag vet inte riktigt från vad. Tröttheten skummar i alla kanter, ögonlocken vill trycka in ögonen längre in i dess hålor. Huden är extra känslig för gravitationen idag. Världen bultar på dörren och upprör min mage. Den vet inte om den vill ha mat, eller bara ligga ner, utsträckt. Det enda som faktiskt dras uppåt är axlarna. 

Jag har en dålig vecka, men inte tar världen paus för det. Den är inte det minsta förstående för att jag inte kan göra något vettigt hur mycket jag än försöker. Den vet att jag gömmer mig och den tycker att jag är lat, respektlös och att det är väl bara att rycka upp sig. Den förstår inte att jag har brister som bara något kan lagas med tabletter, att en kropp är kompliserad och funkar inte lika bra på ersättningssubstanser utifrån. Ibland blöder jag jättemycket och förlorar massa järn. Hormonerna bråkar och gör att jag sover dåligt, fast det är ju inte så enkelt heller. Kan du inte bara fatta att allt är skumt i kanterna den här veckan, bokstäverna simmar på luddiga ljuspunkter så jag kan inte ens avsluta en text på ett vettigt sätt. 

Men det är okej, för nästa vecka är en annan vecka, en bättre vecka. Synd bara att det är den här vecka jag har tenta och omtenta på samma prov.