Det finns en person som påverkade min högstadietid, en person som jag inte ens gillade, men han uttalade åsikter högt och starkt och hade många tysta förföljare. Han fick mig att upptäcka hårstråna i mina armhålor, gjorde mig stolt över mitt långa hår, men fick mig också att himla med ögonen åt pojkarna i klassen. Jag (som innan alltid varit mig själv, stolt över att vara annorlunda) var den duktiga blonda flickan. Han påverkade min syn på mig själv och min omgivning.
Idag förfasas jag över tanken på vem jag hade blivit om jag inte haft andra i min värld, andra pojkar med andra åsikter, kompisar som fick mig att vara stolt över sådant som jag faktiskt gillar.
Varje gång jag rakade mina armhålor var jag arg på att jag låtit mig påverkas, stoltheten var alltså falsk. Mina armhålor kändes stickiga och torra. Numera får mina hårstrån växa fritt, så fritt det går i groparna under mina armar. Istället färgar jag håret med henna, ett påhitt jag själv kommit på. Det är nog lite av en protest jag har, eller en påminnelse om att jag alltid får vara mig själv, och akta mig för att ta råd jag inte skulle ha gett mig själv.
Människor säger en massa skit, det jobbiga är att orden, blickarna, viskningarna påverkar. Orden förs vidare och skapar normer så länge ingen säger stopp. Idag går jag en utbildning där normerna ökats på istället för att neddiskuteras. Särskilt tydligt är det på sittningarna när det ska skämtas. Kåren skickade ut ett öppet brev innan senaste sittningen för att tala om att det faktiskt inte är okej med rasistiska och kvinnoförnedrande skämt. Brevet hade ingen verkan och nu ska kåren jobba hårdare med genus och jag ska vara med och styra upp. Jag kunde nämligen inte låta bli att söka posten som vice socialombud. Något måste ske för att jag ska kunna överleva den här utbildningen, branschen och livet med vettet i behåll.
Krossa patriarkatet punkt
