De bra sakerna som blev dåligt

På något sätt har alla saker - speciellt saker jag själv sagt, gjort och tänkt - idag bara varit ångestbildande. Jag tänker att det är för att jag är trött, stressad, glömmer och är vilse i mig själv. Idag känns det som att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till något alls eller vad jag vill. Det är svårt att svara på frågor, ställa frågor och lära mig något. Det jag säger och gör känns konstruerat eller bara fel och obehagligt. 

Jag tänker att jag behöver en plan, något att se fram emot, bryta tankemönster, skaffa bättre rutiner och sömn. Sen tänker jag att jag alltid tänker så, att jag alltid jobbat med det och det är jobbigt att inse igen. Blir det aldrig någon förändring, blir det nånsin bra med dom förändringar jag gör - eller misslyckas jag bara? 

Tankarna rullar i kretslopp och binder nya, fler assosiationsbanor med samma känsla. Jag är vilse på en invand väg, utan invanda personer att vara med. Allt är nytt och jag har tappat förmågan att överblicka. 

Hopplösheten - jag tror inte på min tro, min vilja, mina kunskaper. Det är så otroligt ledsamt. 

Märker att jag försöker vädra dessa invanda mönster, mina känslor, tröttheten med andra. Tror att jag behöver stöd och det är nog det jag fiskar efter. Stödet är så hårt, klarar inte värja mig utan slår ner det på mig själv: "sluta klaga", "skärp dig", "tänk inte så", "gör det bara". Känner mig liten och dum, och hatar att jag känner mig liten och dum, och hatar att jag hatar det. Hatar att jag inte kan hantera mig själv. Har upptäckt att min röst är svag, den som varit så stark. 

Känner att jag inte har kontakt med mig själv och inte heller med någon annan. Känner mig missförstådd, och framförallt av mig själv.